Livet i djungeln

13 dagar 

Det är förundransvärt hur jag varje dag kommer på att jag faktiskt är i djungeln. Det känns som att lektionerna i engelska och bild som jag har är något jag har hållit på med hela livet. Ingenting förvånar mig på något sätt.

Allt känns så hemma och om det inte gör det så går det så himla fort att anpassa sig så att jag märker knappt att det skulle vara något. Dock så finns det en sak som jag hade lite svårt med. Myrorna.

Inte vilka myror som helst. Dessa är krigsmyror, hur de lyckas äta upp vissa av mina kläder är ett mysterium. Det är nog det enda jag inte kan anpassa mig efter. Annars har jag absolut inga problem med geckoödlorna som springer på väggarna, spindlar som hänger i hörnen och baggar som flyger omkring. Bland alla dessa insekter är dock eldflugorna som hjälper till att lysa upp himlen bland det vackraste jag har sett. Men även när det kom lite duggregn så fylldes himlen av trollsländor som lekte. Det om något är njutbart.

Jag har kommit in i livet här så pass att jag äntligen har skaffat mig en sari och bindi (utsmyckning) mellan ögonbrynen. Jag har förutom undervisningen i deras folkhögskola tre gånger i veckan även bild på kvällarna samma dagar för dessa elever. Sen har vi även fått tisdagar att undervisa yngre barn i engelska, de är cirka 9-11 år gamla. 

Jag har äntligen hittat ett sätt att lära ut något som jag hade som önskan i Sverige. 

Att ge något som det kanske inte kan lära sig här?

Ge dem ett annat perspektiv på livet än den som de lär sig här. Jag märker genom bildlektionen att vi får tala ett helt annat språk för att deras engelska och min malayalam (deras språk i Kerala) räcker inte till. Vi får tala genom bild och där gäller det att vara öppen. 

Det kommer att bli en utmaning, och det är också därför jag är här. 

Ambition är allt som krävs!

 

 Underbara barn på dagiset!

Ursäkta de få bilderna. Dålig hastighet :P

C - ya// Malin